Sömnbrist. Studiebrist. Bakfylla och 300 sidor om välfärdspolitik som ligger och skriker efter min uppmärksamhet, dessvärre utan resultat. Vad har hänt? Ena veckan hetsar jag och överpluggar ambitiöst, är mer än i fas. Andra veckan skiter jag i vilket. Mitt sinnestillstånd i ett nötskal. Ena kvällen ligger jag patetisk och grinar mig till sömns, drömmer om dig, mig och alla andra människor. Andra kvällen ler jag när jag somnar och drömmer bra saker. Inser att det förmodligen beror på graden av reflektion, ju mindre jag tittar i backspegeln, desto lättare är det. Likförbannat är jag där och tittar för ofta, alldeles för ofta. Behöver svar, livstecken, någonting som kan ge mig vad fan som helst.  
           Har haft en bra helg i alla fall. Lite mycket av det goda, lite för mycket pengar har kanske flödat. Shoppat och ätit ute, on top of fika, fylla och fest. Har väl varit en I-don’t-give-a-fuck-helg. Några fler timmars sömn hade suttit fint. Dog i fredags. Från ingenstans, helvete också. Så jävla dåligt. FFFFUUUUUUUU. Igår gillade jag raka kort. Raka kort är det nya svarta. Idag är det bara söndag all in. Dramatik för fan.

Bakfylla och mörka tankar. Försköning av dåtid. 2008. Små detaljer, scenarion spelas upp i huvudet. Platser och känslor. Saker som sagts och inte sagts. Ibland krävdes det inte ett enda ord. Sådant är ovärderligt. Bildarkivet gör ingenting bättre.  Nu har det gått tre månader, sedan dess har samma tankar gått runt i mitt huvud varenda dag, och jag menar varenda dag. Patetisk är vad jag är. Jag vill vara liten igen.

Och när det mesta som kan kallas för djup försvinner i livet, ersätter man det med ytligheter och temporära lösningar. Fuck it. Fuck allt.

Jaha. Slut på dekadens för ett tag framöver, känns lättande. Rehabiliterings- och plugghelg hemma i kära hemmet. Välbehövt. Mindre upplyftande dock att ligga insjunken i en påtvingad djup koncentration för att över huvud taget fatta en bråkdel av alla sjuka resonemang som förs fram i kurslitteraturen. Otroligt intressant, men energikrävande som in i helvete. Objektivering. Plausibilitetsstrukturer. Reifikation. Vad sysslar jag med? Vissa saker snappar man dock upp rätt lätt. Exempelvis:

"Den biografiska gränslinjen identifieras med att man kognitivt lär sig skilja mellan mörker och ljus. Speciella omtolkningar måste då genomföras av förflutna händelser och personer som tidigare i livet varit av betydelse. Det vore naturligtvis bäst för individen som genomgår ‘växlingen’ om denne kunde glömma en del av dem fullständigt. Men det är ökänt svårt att glömma någon eller något helt och hållet. Vad som krävs är alltså en radikal omtolkning av innebörden av dessa förflutna händelser eller personer i ens biografi. Eftersom det är förhållandevis lättare att hitta på saker som aldrig inträffat, än att glömma det som faktiskt hänt, kanske individen fabricerar och fogar in tilldragelser där de behövs, för att det individen minns skall harmoniera med det omtolkade förflutna."

Slutsats: Jag måste enligt författarna resocialiseras för att ta mig ur det jag befinner mig i.
Intresseklubben ramlar baklänges i stolarna.

Vad är ni för tiotal själar som fortsätter titta in här dagligen? Jag skriver inte ens. Och när jag väl gör det langar jag depression och martyrskap på hög nivå för att lätta på något. Ge er till känna.

Onsdag 3 februari 2010. Nåväl, varför bryta tematrenden? Har ändå inget vettigt, inspirerande, motiverande, glädjespridande att komma med.
Livet är överskattat när lusten till det ständigt lyser med sin frånvaro. Tomfuckinghet.
Enough said. dh42u3qiqjkb32.

Det finns människor man önskar att man kunde koppla bort från sina tankar. Alla har några sådana tror jag. Mest av allt har jag en. En människa som inte ens vill veta vad jag gör eller hur jag mår. Den människan jag saknar mest av allt i hela världen. Efter månader av överläggning vet jag fortfarande inte hur jag ska göra för att må bra. Såren rivs upp varenda vecka. Jag undrar om du ens bryr dig ett skit. Undrar om du över huvud taget tänker på ifall jag lever eller inte. Dessa tankar gör så äckligt ont. De förstör mig. Hej.

Ensam är inte stark.

Det är synd att jag i princip bara skrivit om mitt patetiska sinesstillstånd under denna höst, trots mycket skit så vill jag verkligen inte glömma allt bra som hänt. I röran av ångest, tankar och problem har jag haft en sjukt jävla bra första tid som student i Uppsala, förmodligen därför jag tagit mig igenom saker och ting. Man behöver avbrott, kvällar, då man skiter fan i vilket och ger sig in i dimman med nya människor och no regrets. Det råkade visst bli en väldig massa sådana kvällar. Många sjuka, galna, otippade kvällar och människor. En del drama på köpet. Jag får tacka Linnea som tvingats ha med sig kameran ut, bilder talar. Inte heller har jag skrivit något om korridorslivet på WS som man måste ha en hatkärlek till. Me like it och jag trivs här på 18 kvadrat, det gör jag faktiskt. Det är inte mycket, men det är mitt och det är bra. Ja, det är bra.
           Tänker inte nämna något negativt idag, det är en utmaning. Skulle lika gärna kunna fylla ännu ett inlägg med klagan och diffusa reflektioner, men idag skiter jag it. Ska hem till Mikaelas nya lya strax, känns riktigt kul. Imorgon börjar något nytt. Har hunnit bli en smula förväntansfull. Med tanke på vilka lovely classmates jag fann så fort i höstas så känner jag att det finns risk att jag kan bli besviken på de nya. Men nej, några likasinnade måste man väl finna? We’ll see. Hoppas det blir bra med inspark och allting. HT 09 var långt över förväntan, vi får se vad VT 10 har att bjuda på. Later!

Dimman ligger tät.

The only solution. In i dimman.

Ärlighet är bra, trots att det kan vara otroligt pinsamt och jobbigt. You’re so naive. Alla erfarenheter ger nog någonting, om inte direkt så indirekt, tänkvärd grej. Mycket känns förbannat jobbigt igår, idag, nu. Nu är det jag, här och nu som återstår. En point of no return. Våren, kanske årets, projekt: Att lära sig att leva med sig själv, och bara sig själv. Det kommer bli bland det svåraste jag försökt mig på. Har alltid haft något annat att lägga energi på, någon att falla tillbaka till eller något att greppa tag i. Men nu finns det i princip bara ett tomrum och det har gått så långt att inget annat alternativ kvarstår. Känns skrämmande, men är det någon gång jag måste lära mig, så är det nu.
            Tror att det är den enda lösningen på hur jag någonsin skall kunna gå vidare med mitt liv på riktigt. Utan att behöva leva i temporära låtsatsvärldar i några månader, för att sedan få ett wakeup-call och må lika dåligt igen. I grund och botten handlar allt om dig och de senaste åren. Insikt har jag, nu saknas bara resten. De kommande studierna verkar inte vara en lugn dans på rosor. Kanske är det lika bra att sättas under press och hålla sig sysselsatt. Kanske är det då jag mår som bäst. Kanske kommer jag i vår i slutändan inte ha tid över för någon annan än mig själv ändå. Vi får se. Nästa vecka börjar ännu ett nytt kapitel i mitt konstiga liv. Har inga förväntningar på något i mitt liv just nu, och det känns rätt skönt. Det krävs mycket för att jag ska bli besviken efter allting. Hoppet har nog lämnat mig rätt mycket det senaste året. Ja, vet inte vart jag vill komma med detta. Nu ska jag njuta av några kravlösa dagar efter att idag ha kunnat checkat av mina första 30 hp på UU. Fort som fan gick det. För mycket hände. Nu börjar något nytt. Vad det blir får vi se.

De senaste dagarna har varit ett tumult i mitt huvud. Ett överflöd av tankar och känslor. Bilderna spelas upp gång på gång, de tar aldrig slut. Jag ser bara vägräcket framför oss och sekunderna innan smällen. Jag hann tänka så mycket, men samtidigt tänkte jag ingenting. Det är obeskrivligt. Från att sitta och prata med sin bästa vän om ingenting, reflektera över den kommande dagen, till att på några sekunder tappa makten över sitt eget liv och på riktigt hinna tänka tanken "Nu dör vi", "Det är såhär det känns innan man ska dö". Jag tror att jag bara blundade och förberedde mig på något obeskrivligt sätt.
          Trots att jag har gått igenom de värsta sekunderna i mitt liv om och om igen kan jag inte förstå hur det kunde gå så bra. Att ingenting hände är ett mirakel. Alla detaljer, allting, gjorde att vi klarade oss. En sekund, en meter annorlunda och jag hade inte suttit här nu. Tänk om räcket inte varit snötäckt, tänk om bilen inte landat på vägen igen, tänk om den stannat en meter mer åt vänster. Ingen hade haft chans att veja. Jag ryser i hela kroppen, men tanken på vad som hade kunnat hända är oundviklig. Allt som hänt kommer ta lång tid att förstå och bearbeta, det känns fortfarande för tätt inpå för att inse. Jag har aldrig varit så rädd som under de där sekunderna. Jag kände för första gången dödsångest. Jag har aldrig någonsin upplevt något så skrämmande i hela mitt liv. Det känns som en mardröm som inte hänt.
         Livet är för kort för att gå runt och må dåligt. Jag måste inse det, nu eller aldrig. Det är för kort för att försumma de människor som betyder något. Man har hört det så många gånger, men det är inte förrän man upplevt något liknande man kan ta det till sig och förstå. Man vet inte vad man har förrän man har förlorat det, så oerhört sant. På något sätt finns det en mening med allt, hur klyschigt det än må låta. Det fanns en mening med att vi skulle ta bilen i torsdags. Det fanns en mening med att det var just vi. Det fanns en mening med att vi båda klarade oss utan en skråma. 
         Det mesta jag känner nu är likgiltighet, helt tom, fortfarande i chock. Har ingenting att säga, allting händer i huvudet. Fredagens ärlighet behövdes så otroligt mycket. Ett uppvaknande för oss alla, på flera sätt och vis. Varför väntar man med ärligheten? Jag har tänkt så mycket de senaste dagarna. På familj och vänner. På mig själv och vad jag egentligen gör av mitt liv. Jag skäms över tankar som dagligen snurrar i mitt huvud. På saker jag lägger ner energi på. Jag måste göra något åt min inställning nu, inställningen till mig själv och framtiden. Jag måste sluta leva i det förflutna en gång för alla. Jag måste sluta må dåligt över allt som hänt det senaste året. Jag måste verkligen. Jag vet bara inte hur jag ska göra. 
        Ända sedan i torsdags kväll har jag varenda dag tänkt börja skriva ett mail, till dig, men sedan ångrat mig igen och igen. Insett att det inte skulle göra någon skillnad. Hade du velat ha mig i ditt liv nu så hade det inte varit såhär. Jag önskar bara att jag kunde få säga allting jag tänker och känner. Men vad jag än skulle göra så känner jag mig dum, patetiskt, svag. Du behöver inte mig nu, och jag måste försöka leva med det fastän det gör förbannat ont. Men tanken på att jag kunnat vara död nu förändrar allting.
          Nu eller aldrig måste jag ta tag i och ta vara på livet. Livet är nu, inte sen. Plötsligt finns det inget "sen". Jag har ett liv framför mig. Utav det ska jag försöka göra det bästa möjliga. Jag har underbara vänner. Jag har världens bästa familj. Jag vill inte se tillbaka på den här tiden och känna ånger. Jag vill verkligen försöka lägga allting bakom mig och gå vidare med en ny inställning. Lättare sagt än gjort är det minsta man kan säga, men efter de senaste dagarna har jag fått insikt om väldigt mycket, det är svårt att sätta ord på. "Senare blir ofta för sent."

Jag älskar dig. Tack för att vi finns.

Funderar starkt på att skita i denna bajsblogg snart.

Sådana där 2009-frågor:
1. Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
Väldigt mycket.
2. Höll du några av dina nyårslöften? Kommer du ha några nya för nästa år?
Jag hade inga och lika bra var väl det. Lär förmodligen inte ha några nya heller, möjligtvis att reda ut min röra.
3. Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Inte vad jag vet.
4. Dog någon som stod dig nära?
Vila i frid, mormor.
5. Vilka länder besökte du?
S:t Vincent och Grenadinerna, Trinidad och Tobago, samt mellanlandade i England och Barbados.
6. Är det något du saknar år 2009 som du vill ha år 2010?
Kärlek.
7. Vilket datum från år 2009 kommer du alltid minnas, och varför?
Inga specifika datum, snarare hela året i sig. Finns inte ord för hur mycket som hänt/förändrats.
8. Vad var din största framgång 2009?
Ingenting och allting typ. Bequia och allting jag tog mig igenom där.
9. Största misstaget?
Förlora dig.
10. Har du varit sjuk eller skadat dig?
Ja, hela jävla jullovet. Annars totalfrisk.
11. Bästa köpet?
Känns som jag konsumerat extremt lite? Lite inredningssaker till rummet och kläder hit och dit. Inget intressant. 
12. Vad spenderade du mest pengar på?
Nöjen och kläder.
13. Gjorde någonting dig riktigt glad?
Kvällar med mina nära vänner och fylleglädje med bekanta.
14. Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om år 2009?
Kings of Leon - Sex on fire
Kings of Leon - Knocked up
Kings of Leon - Use somebody
Miss Li - Is this the end
Miss Li - Dancing the whole way home
Duane Stephenson - Light at the end of the road
Mavado - Never Believe You
Promoe - Mammas gata
Promoe - Svennebanan (oundvikligt?)
Röyksopp - The girl and the robot
Hoffmaestro - Highway man
Timbuktu - Jag vill bara
Kleerup - Thank you for nothing
Kleerup - Longing for lullabies
Coldplay - Death and all of his friends
Robyn - With every heartbeat
Michael Jackson i allmänhet
Och så fyllelyckan, bland många andra:
Daft Punk - Harder Better Faster Stronger (Arvika-bandet)
Mando Diao - Dance with somebody (Tisdag, övre)
David Guetta - Sexy bitch (sorgligt men otroligt sant)
Black Eyed Peas - I gotta feeling (förfest med klassmates)
Kelly Rowland - When love takes over (Sista låten, alltid?)
15. Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Antingen av eller på, ingen balans. Men förmodligen ledsnare om man sprider ur det jämt.
16. Vad önskar du att du gjort mer?
Tänkt.
17. Vad önskar du att du gjort mindre?
Tänkt.
18. Hur tillbringade du jul?
Hemma.
19. Hur många one night stands?
Nada..
20. Favoritprogram på TV?
Det enda jag tittat på är Idol och Paradise Hotel sporadiskt, alla älskar kvalitets-tv.
21. Hatar du någon nu som du inte hatade i början av året?
Nej. 
22. Bästa boken du läste i år?
Stieg Larssons.
23. Största musikaliska upptäckten?
Känns som jag lyssnar på samma skit som alltid? Behöver verk-ligen nytt på den fronten.
24. Något du önskade dig och fick?
Ja.
25. Något du önskade dig men inte fick?
Ja.
26. Årets bästa film?
Avatar!
27. Vad gjorde du på din födelsedag 2009?
Middag med bästa vännerna, sedan lite Sigtuna-bravader. Middag med familjen.
28. Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
Minst sagt.
29. Hur skulle du beskriva din stil år 2009?
Blandad. Jeans till vardags, kjol på fest. Alltid typ?
30. Vad fick dig att må bra?
Mina vänner och min familj.
31. Vilken kändis var du mest sugen på?
Kändisar är inte min tekopp.
32. Vilken politisk debatt engagerade dig mest?
Ehe.
33. Vem saknade du?
Dig.
34. De bästa nya människorna du träffade?
Alla oförglömliga Bequia-vänner som jag saknar otroligt mycket. Fjäderholmstjejerna. Samt nyfunna klasskamrater.
35. En värdefull läxa du lärt dig i år?
Uppskatta det du har.
36. Citera en sångtext som summerar ditt år.
I can’t live, with or without you.

2009 har varit det mest händelserika, omtumlande, oförutsägbara, jobbigaste, konstigaste året i mitt liv. Samtidigt som mycket har varit otroligt bra så har så otroligt mycket varit dåligt. Finns inte ord för hur nere på botten man kan vara. Det har hänt så extremt mycket att jag inte ens kan smälta det själv, det ligger för nära i tiden. Tre olika perioder har året bestått av. Första - Bequia. Än idag kan jag inte förstå att jag åkte till andra sidan jorden helt ensam utan att veta vad jag gav mig in på. Allt som hände där, alla människor jag träffade, alla sjuka och påfrestande saker jag mötte, alla helt underbara stunder, hur jag förändrades, ja allting, har jag inte kunnat bearbeta. Mycket tror jag beror på allt människor i min närhet inte heller har frågat. De flesta vet egentligen inte så mycket om allting som hände där och det liv jag levde. Känns som att folk inte förstår, eller kanske inte ens bryr sig om. Finns så mycket som jag inte berättat för någon, och kanske är det lika bra. För jag tror inte att någon på hemmaplan någonsin kan förstå min resa, det kan jag knappt själv. Kanske om 10 år, men inte nu.
             Nästa period började vid min hemkomst och höll på hela sommaren. Helvetet. Jag var ett vandrande livlöst vrak, som jobbade för att slippa tänka. Ingen som helst livslust, konstant ångest och konstant saknad efter en enda sak. Vet inte vad jag hade gjort utan Carolina då, även fast du nog inte förstår det själv. 
            Period tre får Uppsala stå för. Gav mig in i det ensam med huvudet före med ett enda mål: Glömma och ha kul. Så blev det, åtminstone till stor del. I slutändan gick det åt helvete ändå, idag är allting förlorat och det är någonting jag tänker på varenda dag. Men jag har haft otroligt kul denna höst, och jag har verkligen behövt de här månaderna på mig. Mest skitit i allt, slutat tänka, träffat nya människor, gett mig in i dimman och försökt bygga upp en egen tillvaro. Berg- och dalbana är nog det ord som kan beskriva det hela bäst. Av eller på. Glad eller ledsen. Ensam eller omgiven av folk. Full eller nykter. Mätt eller hungrig. En speciell sak har varit särskilt viktig för hösten, och jag vet inte om det var bra eller dåligt. Otroligt jävla bra för stunden men i efterhand har det mest brytit ner mig ännu mer. Stupid girl. Förlorat hoppet om kärlek har jag också gjort. Officiellt nu, fuck hela världen typ.
          Jag har lärt mig många jävla läxor detta år. Jag går in i 2010 som en HELT annan människa jämfört med för ynka ett år sedan. Nästan skrämmande. Inte mycket är vad det var. Jag vet själv att jag är otroligt jävla skör just nu, skulle inte krävas speciellt mycket för att falla tillbaka, det har de senaste dagarna visat prov på om inte annat. Tror att jag ett bra tag framöver kommer vara alldeles för rädd om mig själv för att våga, när det blivit som det blivit så många gånger. Självbevarelsedriften tar över. Jag har verkligen ingen aning om hur nästa år kommer bli. Försöker att inte skapa ångest över vårtermin, plugg, jobb, pengar och framtid, men det är otroligt jävla svårt. Just nu känns allting mest mörkt, framtiden är diffus. Jag önskar mest att 2010 lyckas fylla ut det hål som finns efter allting som hänt, det är nog där skon klämmer i slutändan. Kan inte komma på något annat rimligt svar på mitt sinnestillstånd.

Vet inte riktigt vad jag har skrivit, men det var nog mest det som kom ur mig.  Som jag sa tidigare ikväll så önskar jag nu att någon gav mig en fet smäll så jag svimmade lite, för att sedan vakna 1 januari. Fuck you nyår, jag orkar inte. Men gott nytt år på er. 2010, vad som helst kan hända?

Januari

Februari

Mars

April

Maj

Juni

Juli

Augusti

September

Oktober

November

December

Jag visste att allting skulle slå tillbaka. Det har legat och gnagt hela lovet långt bak i huvudet, men igår när jag satt på tunnelbanan kände jag hur alla jävla skittankar bara sköljde över mig. Sedan dess har det bara fortsatt. Och så vykortet. Just nu kan allting dra åt helvete. Nyår kan dra åt helvete. Vill inte ens fira nyår. Orkar inte. Skulle helst av allt sova bort hela morgondagen och vakna av att det är ett nytt år. Ingenting är som förr och det kommer aldrig att bli igen. Klarar inte av att vara hemma imorgon. Ångest ångest ångest. Hata allt. Och inte en jävel fattar.

Ok det här låter skabbilicious men hur jävla mycket snor finns det i min skalle egentligen?! Never ending story, detta jävla snytande. Har snart inget syre kvar. Nån jävla gång måste skiten sluta produceras, orkar inte vara sjuk längre. Jag kommer tyna bort i min tristess inom kort. De senaste tre dagarna har jag tänkt "IMORGON, då jävlar kommer jag vakna frisk", men fan heller. Jag ger det max en dag till.
            Igår var la familia på bio, vi såg Avatar 3D på Rigoletto. Jag hade verkligen inga förväntningar alls, utan var snarare negativt inställd på grund av all hype. Snacka om att jag blev galet imponerad, ärligt talat en av de bästa filmerna jag sett. Biokonceptet gjorde väldigt mycket, med duken samt 3D-effekten, men ändå. Otroligt välgjord och berörande film. Alla måste se den på bio!
            Stäändigt återkommande frågan: Vad fan händer på nyår? Tänk vad jag gjorde förra nyår. Dansade barfota i sanden på Lower Bay. Haha, jadu. Nyår i år känns stendött, 2010 hallå!? Känner för tillfället mest för att fly fältet och tacka ja till randomfesten som Linnea i min klass bjudit med mig på. ORKA SIGTUNA. Inte just nu. Är trött på att inget händer. Så ja, jag lär fly härifrån.

Humörsvängningar värre än någonsin. Förkylning värre än någonsin. Förvirring värre än någonsin. Tristess värre än någonsin. Ena sekunden gråten i halsen, nästa någon typ av lugn. Ingen balans. Och håll skenet uppe, hållbart. Julen har varit bra i alla fall. Fint sällskap och fina klappar. God mat. För gott godis. Gymkortet kunde inte kommit mer lägligt. Chokladångest värre än någonsin. Bort med det inom kort. Back to det normala hälsosamma livet. Mår illa. Och går man hemma och är sjuk är måltiderna dagens höjdpunkt. Nu vill jag bli frisk och människa igen. Jag passar inte som vrak, fysiskt. Psykiskt är en annan femma. Hej och hå.

Jag är sjuk och det suger. Har en dimma i hela huvudet och låter som en anka när jag pratar. Känns som jag ska blowa mina brains out när jag snyter mig. Mysigt. Fan, svinigt kallt är det också. Och tankarna går på högvarv. Kan inte understryka nog hur dum jag känner mig för tillfället, eller kanske är naiv ett bättre ordval. Matchen är över. Bra spelat du. Jag blev förbidribblad och utklassad. Gjorde förmodligen självmål också. Jag todde det fanns chans att ta hem detta, men som sagt. Stupid girl. Ännu fler tankar i mängden som nu måste bearbetas och trängas undan, kommer gå åt helvete känner jag redan nu. Vårterminen får väl bli en ny startsignal. Vet inte. Varför behöver jag alltid ett nytt mål att sikta emot? Kan jag inte bara lära mig att leva med mig själv? Bekräftelsebehov åt helvete.
                Sista seminariet imorgon innan jul, hur sjukt är inte det? Oktober var nyss. Hösten 2009’s utan tvekan bästa och gladaste månad. Stupid girl. Hur som helst, jag får vara nöjd med de senaste månaderna. Har hunnit med en hel del, goda och onda saker.

Goda: Flyttat och gjort mig hemma i Uppsala. Pluggat en termin på uni snart. Haft tur och träffat en handfull riktigt bra nya människor, som jag hoppas hålla kontakten med i vår, det måste jag. Blivit god vän med SNnation. Haft oslagbara utekvällar (i synnerhet tisdagar). Socialiserat mycket. Varit brutalt ärlig. Jobbat som pärlfotograf (haha). Spelat, med hjärtat som insats (stupid girl). Insett att jag still have it samtidigt. Fått tillbaka en del livsgnista efter en helvetessommar. Stundtals varit genuint jävla glad för första gången på väldigt länge.
Onda: Förlorat dig, för att sedan förlora dig igen, helt. Varit patetisk i min ensamhet. Ljugit för mig själv. Varit pinsam. Haft en jävla massa ångest över allt som hänt sedan återkomsten från drömvärlden. Haft ångest över framtiden. Haft ångest över pengar. Haft ångest över självkänslan. Förlorat grovt (stupid fucking girl).
Listan kan göras lång. Men jag inser att de goda sakerna ändå nog väger över. Allt som inte dödar, det härdar. Jag har lärt mig många läxor. Aldrig igen. Men ännu är mycket inte över, kommer ta ett tag innan jag kan lägga höstens händelser åt sidan. Fortsättning följer. Snart är det god jul och hejåhå, det distraherar bra. Stupid girl.