Ja, jag lever. Efter de absolut värsta dygnen jag upplevt i hela mitt liv. Jag har emellanåt bara velat dö och slippa allt lidande. Men det värsta är över, nu kan det bara bli bättre.
Mamma körde mig till sjukhuset på tisdagsmorgon vid halv åtta. Jag kom dit och en sköterska mötte mig och visade mig mitt rum. Det bestod utav en sjukhussäng med gult överkast, ett handfat, ett skåp med lås, en byrå och en toalett. Mamma åkte och jag fick börja min väntan. Sköterskan kom in efter ett tag och sa att operationen skulle bli fördröjd ca 2 timmar. Jag la mig på sängen och väntade. Jag tror att jag hade stängt av hjärnan eller något. Jag minns knappt hur tiden gick, men jag fick vänta i över två timmar. Jag hade inga känslor, var mest likgiltig. Till slut kom två sköterskor in och sa att det var min tur. Jag fick låsa in mina saker i skåpet och byta om till sjukhussjkortan. Sedan fick jag lägga mig i sängen och dom körde ner mig via hissen till tredje våningen. Där tog dom mig till ett rum där det fanns massa narkosläkare. Först kom en kvinnlig läkare och hälsade och frågade mig frågor och fyllde i formulär. Sedan berättade hon hur narkosen skulle gå till. Jag fick en 1 dm lång nål instucken i armvecket där hon satte i dropp.
Jag var fortfarande helt tom. Jag minns att jag låg och stirrade på klockan på väggen medan jag fick vänta. En halvtimme gick och inget hände fortfarande. Sedan kom sköterskan tillbaka och sa att jag skulle få ett lugnande medel. Hon bytte ut droppet mot något annat och jag blev yr i huvudet. Efter några minuter kom fler sköterskor och sa att det var dags. Dom hjälpte mig att förflytta mig från sjukhussängen till operationsbordet, sen körde dom mig vidare genom korridoren in till salen där jag skulle opereras.
Det var nog inte förrän då jag riktigt förstod vad som skulle hända. När jag verkligen låg där med massa människor i gröna kläder runt omkring som pratade om saker jag inte förstod. Det var då jag fick panik. Jag började gråta och skaka och fick svårt att andas. Jag har aldrig varit så rädd. Sköterskan från narkossalen försökte lugna ner mig och sa att det snart skulle vara över. Jag fick andas syrgas i en mask som dom satte över ansiktet. Jag minns att jag kollade på klockan och att den var 17 minuter i elva. Dom sa inget när dom sprutade in narkosen för det nästa jag minns är när jag vaknade sju timmar senare i uppvakningssalen.
Jag var yr och allt var dimmigt. Jag minns inte mycket förutom att mamma kom dit efter ett tag och att jag grät och hade ont. Jag hade en slang nerkörd från näsan ner till magen och jag mådde illa. Jag hade svårt att prata eftersom munnen knappt gick att öppna. Jag kanske somnade, kanske inte. Jag vet inte vad som hände. Men senare kördes jag upp till mitt rum igen där några sjuksköterskor tog hand om mig. Jag minns att jag lyfte på huvudet i hissen för att se min spegelbild på glaset. Det var hemskt. Jag minns att slangen genom näsan var så obehaglig och jag grät. Jag skrek att jag ville ta ut den men sköterskan sa att den satt där för att suga upp blod från magen så att jag inte skulle kräkas. Men jag kunde inte stå ut så istället drog dom ut den. Känslan var så obeskrivligt äcklig när dom drog. Jag spydde direkt. Säkert mer än en liter. Det mesta var blod och jag mådde illa och hade så ont. Senare kom pappa också och han och mamma var med mig tills kvällen. Sent på kvällen bad jag sköterskorna om att ta fram min mobil från skåpet. När jag satte på den hade jag sms från massor av människor som betyder så mycket för mig. Jag började grina igen, men mest av lycka.
Första natten var ett helvete. Jag kunde inte andas genom näsan och kunde knappt öppna munnen. Jag blev torr i munnen konstant pga andningen och var tvungen att dricka vatten hela tiden. Jag fick en pipmugg att dricka ur och kunde bara ta små klunkar i taget. Jag kunde inte sova och mådde illa hela tiden. Jag hade fått en knapp bredvid sängen som jag skulle trycka på när jag behövde hjälp eller smärtstillande. Jag kunde inte ens ta mig till toaletten själv utan var tvungen att ha hjälp. Varje gång jag ställde mig upp blev jag yr och illamående och spydde varje gång jag kom fram till toan. Jag måste ha spytt minst 10 gånger första natten och jag sov knappt något alls. Jag var för svag för att ens kunna somna. Tidigt på morgonen ringde jag efter hjälp att ta mig till toan och två sköterskor kom. Dom tyckte att jag såg stabil ut nog att ta mig tillbaka från toan och sa att jag skulle ringa igen om jag fick problem. Jag kände mig lite mer stabil men så fort jag kom ut ifrån dörren svimmade jag. Jag vaknade på golvet med hela droppställningen över mig. Jag minns att jag klättrade upp på sängen och tryckte på knappen. Jag fick hjälp att rätta till alla slangar. Hade förutom droppet i armen två slangar genom kinderna. Jag somnade och sov i någon timme.
Runt halv åtta kom mamma och hälsade på. Jag vaknade av att min näsa var helt igentäppt utav blod och annat äckligt och att jag fick panik av att jag knappt kunde andas. Min kirurg kom upp och sa att jag skulle få komma ner och få näsan och munnen rensad, men att jag var tvungen att vänta till eftermiddagen eftersom han hade en stor operation på morgonen. Det var den mest outhärdliga väntan jag varit med om. Jag försökte sova men det gick inte och jag var fortfarande yr, illamående och hade så ont att jag ville dö. Dom tvingade mig att börja dricka också, men jag mådde bara illa. Dom kom och drog ut slangarna jag hade genom kinderna och droppet. Jag väntade från sju på morgonen till klockan tre, då kom en sköterska och sa att det var min tur hos läkaren. Jag fick hjälp att ta mig till hissen av mamma och sköterskan som hade hand om mig, Cia. Hon var världens snällaste. Jag trodde jag skulle spy hela vägen men jag klarade mig ifrån det. Väl nere hos läkaren fick jag en slang uppkörd i näsan som skulle suga ut all skit som fanns där. Det kan vara det mest obehagliga jag nånsin gjort. Jag skrek och grät jättemycket och det gjorde så jävla ont. Men efteråt kunde jag andas genom näsan och det kändes bättre. Sedan fick jag käkarna igenspärrade med gummisnoddar och fick bara ännu ondare än vad jag hade innan. Jag sov lite på eftermiddagen och mamma var med mig hela tiden. Det enda som höll mig uppe var att jag visste att jag skulle få besök av dom där tre vännerna.
Till slut kom dom och jag har aldrig varit gladare i hela mitt liv över att se dom. Jag började gråta direkt och fick inte fram ett ord. Jag vet inte riktigt varför. Det betydde bara så mycket att dom hade tagit sig dit och faktiskt var där för min skull. Det är sånna stunder man verkligen inser hur mycket somliga betyder. Jag fick världens finaste blommor och fingerdockorna, Denny-kort och en teckning från gullklasskamraterna. Det betydde så otroligt mycket. Dom stannade till runt klockan sex, och mamma åkte också hem. En halvtimme senare kom pappa och hälsade på. Han hade köpt blommor och film till mig. Världens bästa pappa.
Andra natten var hemsk den med. Visserligen behövde jag inte hjälp för att ta mig till toaletten men jag spydde flera gånger och kunde knappt få någon sömn över huvud taget. Sängen var obekväm och jag var tvungen att ligga med huvudet högt pga läkningen. Jag hade konstant ont, men fortfarande ingen känsel i hela ansiktet. Verkligen obehglig känsla. Att ha så otroligt ont men fortfarande inte känna något alls. Jag mådde dåligt så fort jag såg mig i spegeln. Som att se sig själv i någon annans ansikte, som dessutom liknar ett svullet monster. Jag vet inte hur jag överlevde en natt till men till slut var det morgon. Pappa kom tidigt. Han hade tagit ledigt från jobbet och skulle vara med mig hela dagen. Dom hade sagt att jag kanske skulle få åka hem och jag hoppades mer än allt annat att jag också skulle få det. Halv elva fick jag komma ner till doktorn och var tvungen att upprepa näsrensningen igen. Det var lika hemskt andra gången. Han sa att jag borde stanna en natt till för säkerhets skull men jag bad om att få komma hem. Det gick han med på och jag blev äntligen utskriven. Det var verkligen en lättnad. Jag packade ihop mina saker, bytte om till mina vanliga kläder och sa hejdå till sköterskorna på avdelningen. Dom hade verkligen tagit hand om mig.
Bilfärden hem kändes mer som 40 timmar än 40 minuter. Jag hade en spypåse framför mig hela tiden och mådde illa konstant. Vi var tvungna att stanna på vägen och köpa vatten. När jag äntligen kom hem fattade jag hur isolerad jag hade varit från världen de senaste två dygnen. Det kändes rätt overkligt att få komma hem och lägga sig i sin egen säng. Jag hade ingen energi alls utan klarade bara av att gå mellan toan och sängen. Jag sov hela eftermiddagen och vaknade på kvällen. Carro kom förbi och sa hej och lämnade en tidning och massa filmer. Även fast jag inte hade energi till att säga så mycket så blev jag verkligen glad. Natten var hemsk trots att jag var hemma. Jag spydde flera gånger igen och kunde inte sova över huvud taget.
Nu har det gått två dagar sedan jag kom hem och det blir lite lite bättre för var dag som går. Jag försöker att dricka så gott det går för att få i mig någonting. Jag gör det mest för att jag vet att jag måste. Jag har ingen hungerkänsla över huvud taget. Är bara svag i hela kroppen och nästan konstant illamående. Smärtan är hemsk. Jag får bara ta smärtstillande var sjätte timme och väntan där emellan är olidlig. Jag har ännu inte fått tillbaka känseln i ansiktet. Min näsa är fortfarande igentäppt hela tiden och jag ser fortfarande ut som ett monster. Jag mår dåligt av speglar. Jag vill bara att allt ska bli bra nu och att jag kan få komma tillbaka till det normala livet. Vill få slut på allt lidande. Förlåt för att jag missade din födelsedag Gabbi. Jag saknar alla människor. Jag har ångest över allt jag missar i skolan och över framtiden. På onsdag ska jag tillbaka till Karolinska igen för att ta bort stygnen på kinderna. Stygnen som sitter längs hela tandköttet vet jag inte när jag får ta bort. På onsdag får jag även ta ut gummisnoddarna som spärrar igen mina käkar. Eller jag får åtminstone byta ut dom till nya gummisnoddar som jag själv kommer kunna ta ut och in. Dom är hemska. Jag vill bara slita ut dom så att jag kan öppna munnen igen. Jag vet inte när jag får komma tillbaka till skolan igen. Inte nästa vecka. Jag vill att allt ska bli bra igen. Allt det här kan inte beskriva det jag har gått igenom dom senaste dygnen.
Nobody said it was easy, no one ever said it would be this hard.
Welcome to hell.
