Vita väggar. Billjud från esplanaden. Lysrör. Får nån slags flashback från när jag låg i sängen på hotellrummet i London i vintras. Mitt emellan två världar. Utan att riktigt veta vad fan man gett sig in på. Ensam, men ändå inte. Man känner för att gråta lite, vet inte varför. Vad nu? Sömn i alla fall. God natt.  

"Feels like lightning running through my veins
everytime I look at you"

I’m off, verkligen.

Det svåraste av allt, är att försöka acceptera att det inte går att leva i det förflutna. Det går inte. Och det gör mest ont av allt. För ingenting kan bli vad det har varit. Tystnaden talar. Nog för idag.

Ok. Har väl gett upp detta lite halvt, inser att det bara blir mer och mer påtagligt vilken klagomur jag lyckats skapa. Stackars er som brukar läsa, ehm dvs typ Carro, Emma, Gabbi? Bröderna brukar väl snoka också. Samt nyfikna fighters. Jag ska inte ens börja idag. Inget nämnt, inget glömt. Sommaren 2009. Du. Otaliga timmar.
         Stockholm. Ett oavslutat kapitel. Lägger allt vad det innebär på hyllan för ett tag, förmodligen av ren självbevarelsedrift. Ångestladdade promenader längs ångestladdade gator. Nästa Skanstull. Fuck allt. Allt kan dra åt helvete. Inget dämpar saknaden. Inget suddar ut minnen. Du kanske tror att det går att radera. Försök. Jag vill bara lyfta telefonen, men det vore lönlöst. En dag kommer du inse det jag gör.
          Nästa Uppsala. Vet inte om det blir rätt eller fel, men det blir något. Ett nytt kapitel börjar nästa helg. På fucking riktigt. Vart tog tiden vägen? Vart tog jag vägen? Den som inte dör kanske får se. So long.

PS1. Coldplay på Stadion. Värt. 

PS2. Till synes fånigt test på Facebook kan ge slående resultat.
Vilken Håkan-låt är du?
"Magiskt men tragiskt:
Du saknar någon väldigt mycket. Du behöver kärlek och sympati i stora mängder och har svårt att säga nej och släppa gammalt groll. Alternativ låt: Nu kan du få mig så lätt."

Sommaren tvåtusennio lider mot sitt slut. Vilket skämt, allting. Ingenting blir vad man hoppats på, önskat. Ibland blir det så äckligt mycket sämre. Uppsala blir min flykt, det finns ingenstans att ta vägen. Ingen trygghet att falla tillbaka till. Ingen varm famn att längta efter. Ingenting, bara tomhet. Känslan jag får varje gång jag vandrar från Slussen. När jag sätter mig på tåget. Sätter på iPoden. Allt vad de senaste månaderna har inneburit. Jag hoppas du är nöjd. 
    Jag vet inte hur jag ska överleva ekonomiskt i höst. Allt kan bli en dans på rosor, och hela skiten kan bli en flopp. Men om så blir fallet så får jag väl fly tillbaka, hem till mamma, pappa och Axel. Man måste prova på för att komma nån vart i livet. Herregud, jag åkte helt jävla ensam till andra sidan jorden 18 år gammal utan att känna en jävel, detta är piece of cake. Skillnaden är dock enorm. Den här gången vet jag inte varför. Den här gången har jag inget att förlora. Det hade jag då, och det gjorde jag.

Förnedrande. Så jävla förnedrande. Med ena foten kvar i det förflutna.

You gotta love mina ständigt vilande händer.

Lyssnar på Kingston Town och får tillbaka varenda jävla känsla. Kommer aldrig kunna gå att beskriva i ord, och ingen kommer någonsin förstå hur det förändrade mig. Allt jag upplevde. Så mycket som kommer att stanna där och förbli osagt. Dagar som denna reser jag mentalt tillbaka. Kvällar som dessa öppnar jag musikmappen jag fick av Andre. Varenda rad kan man fortfarande. Såg att Etana ska till URF. I am not afraid. Men oslagbar nostalgilåt för alltid, August Town. Konstigt nog känns allt som en dröm. Sjukt, bara sjukt allting.

"I feel good,
when you are wrapped up in my arms
dancing to a reggae song
Feel good
Feel good"

Livet är fucking oförutsägbart. Behöver sova. Det blir aldrig som man tänkt eller trott. Inser att det inte är någon idé att spekulera längre. Det är som upplagt för besvikelse. Möjligen därför jag låtsats som att hösten tvåtusennio inte existerar eller kommer att nå mig om några veckor. Fuck. Till allt. Vad gör jag. Imorrn ska jag till Uppsala och kanske få ett jobb. Vore soft. Hej.